Utvalda

Hos frisören

En förmiddag pallrar jag mig iväg till frisören, eftersom jag börjar se ut som om jag inte vistats bland folk sedan pre-pandemin. Jag har egentligen inget emot att skala av håret. Däremot tycker jag inte så mycket om att vara nyklippt eftersom det är något som väcker uppmärksamhet. Mitt hår är onödigt tjockt, spikrakt och är enligt M sälgrått, trots att jag hävdar att jag inte har ett grått hårstrå. Trots det är jag enligt M gråhårig. Det är en omöjlig ekvation.

När jag sitter och väntar på min tur noterar jag att min frisör klipper en äldre man, i sjuttiofemrycket skulle jag gissa. Han har en grått imponerande axellångt hårsvall och han har tatueringar på armarna. Så här blir rebeller när de åldras, tänker jag. De förblir otämjda och kliver så småningom in över tröskeln på äldreboendet med en bergsprängare som spelar Stones och The Who, omöjliga att kuva. Jag kan inte låta bli att tänka på ZZ Tops Dusty Hill och andra rockpensionärer som vandrat vidare till de saligas ängder. Solglasögon på, åldern är en siffra, lev fort men dö inte ung. Just som jag helt börjar tappa fotfästet, så är det grå lejonet klart och stegar fram mot kassan för att betala. När transaktionen är avklarad kliver en kvinna in i frisörsalongen. Det visar sig vara rebellens fru. Hon tittar på honom och ställer sig på tå för att känna på hans hår. Plötsligt säger hon ”Men du kan inte ha den volymen på håret däruppe. Du vet hur det kommer att se ut sen.” Rebellen suckar, han var ju så nära, men vänder sig om och sätter sig i frisörstolen en gång till. Under överinseende av hustrun får sedan frisören tunna ut den väldiga hårmanen ytterligare. Till slut får frisören beröm, rebellen får beröm och jag möter rebellens blick när han lite moloket tar på sig sin lite för coola jacka. Han ser kuvad ut.

NHØP

Under långa perioder lyssnar jag mycket lite på musik, särskilt inte om jag är någorlunda aktiv med mitt eget musicerande eller om jag har blivit för ljudtrött av mitt arbete. Den här våren har jag nog å andra sidan snarast bedövat mig med musik. Nätterna har blivit kortare när jag snirklat mig längs klickstigar av youtubeklipp jag inte trodde fanns. Ungefär som när jag och någon klasskamrat, tillika okunnig i kartläsning och betraktande kompassen som en maskot som skall bringa lycka, famlade oss fram på friluftsdagarna i högstadiet när det var orientering. Utan regnet och de genomblöta gympadojorna som aldrig blev sig lika igen. Emellanåt hittar jag ögonblick som jag återvänder till otaliga gånger. Ett sådant klipp är ett bassolo med den danska basisten Niels-Henning Ørsted Pedersen i en konsert med Oscar Peterson där han ges det utrymme han förtjänar. Lyssna gärna.

Oscar Peterson Quartet 1994

Det vilar en förtrollande koncentration över det här ögonblicket. NHØP använder sitt konstnärskap och musikanteri till att bygga en katedral av musik där han låter toner av Bach eka och och också får flageoletterna från Jaco Pastorius inledning till Portraits of Tracy att klinga likt kyrkklockor. Han placerar sig i det musikaliska flödet och murar med stenar från bossanovan, den nordiska folktonen, jazzen och den västerländska konstmusiken för att åstadkomma en ganska besynnerlig helhet.

Närhelst jag lyssnar på Niels-Henning får jag känslan av att han liksom måste tygla sin gränslöshet för att nå det uttryck han vill nå, och så även här. Hela kompositionen präglas av hur en mästare använder tvåstämmighet, ackord och flageoletter för att lyfta fram en melodi. Smakfullt förstås, men också närmast obegripligt hur det tekniskt svåra framförs med en sådan lätthet och grace. Först i outrot släpper han fram den ekvilibristiska teknik han besitter och den nästan vilda attacken i sitt spel. Den kontrabas som tidigare klingat akustiskt, mjukt och varmt blir plötsligt ett elförstärkt instrument som biter ifrån så häftigt att medmusikerna rycker till.

Det är gripande att se hur Oscar Peterson berörs, men för mig framträder bilden av hur Niels-Henning Örsted Pedersen liksom vandrar i sitt musikaliska rum och med ett lätt leende lyfter på hatten och bugar mot de som har försett honom med referenspunkter och material att utgå ifrån.

Viktoria Tolstoy, Stations

Den här våren där allt har ställts på ända har jag gång på gång återkommit till en skiva, som har blivit soundtracket för mina rätt bristfälligt regisserade hemmadagar, där videomötena blandats med diskmaskinstömning, dåligt samvete och längtan bort. Om jag skall vara helt ärlig, kan jag inte minnas när jag någonsin lyssnade på en inspelning så många gånger, och så intensivt. Det finns förstås goda skäl för det. Tolstoys röst är i mina öron en av de mest mångfacetterade och uttrycksfulla.

Inspelningen utgår dessutom från ett kvartettspel av en samling musiker som har den goda smaken att både kliva ur vägen för varandra, och emellanåt också knuffa varandra i en gemensam riktning. Och lyssna på hur Viktoria Tolstoy interagerar med bandet, surfar på groovet eller förändrar sitt tilltal i låtarna. Redan i det första spåret I should run svävar bandet på det där sättet som vilar på fjäderlätta trummor och en unison basgång som klistrar groovet i hörselgången. Krister Jonssons gitarrspel är helt lysande och jag blir lycklig över den livekänsla som vilar över solot och hela inspelningen.

Titelspåret Stations bygger på ett till synes enkelt groove, och utmejslade finurliga linjer i gitarr och piano. Låten är en pärla; sången som introducerar temat och Joel Lyssarides solo, som mer än något känns som ett samtal och en glimrande kommentar till sången. Jag tror inte att det blir bättre än så. Spåren avlöser varandra i en högklassig inspelning, och det finns mycket att förlora sig i. Den bitterljuva träiga tonen i Mattias Svenssons bassolo i Land of the humble får mig att tänka på Charlie Haden, och det finns ett svart stråk av americana som är oemotståndligt i Dylans Million miles, där Tolstoys röst både värmer, skaver och pressar ur det blåa medan Jonssons gitarr blöder.

Den här skivan avslutas med en version av Here´s to life som är fjärran från de versioner jag har hört tidigare. Mest känd är sannolikt Shirley Horns version med ett ymnigt flödande stort amerikanskt orkesterarrangemang, som verkligen tål att höras på hög volym. Tommy Körbergs inspelning på Rakt upp och ner är också mycket bra. För mig har dock Tolstoys spår, som är en tolkning endast i sällskap av Lyssarides pianospel, blivit en nedtonad och innerlig hyllning till livet som har fungerat som något att förlora sig i den här våren, grymmast av vårar.